Kulturellt i Köln, med karneval, katedral och Kölsch

I fjol besökte jag Köln, som ligger i det tyska förbundslandet Nordrhein-Westfalen vid floden Rhen i mellersta västra Tyskland. Vi flyger till Frankfurt från Stockholm, och fortsätter med en ganska lång busstransfer. Köln har en liten flygplats som den delar med grannstaden Bonn, men dit går det inga direktflyg för oss. Rhen är historiskt sett en av Europas viktigaste floder. På ena sidan huserade romarna, där odlades och dracks det vin. På andra sidan höll  de germanska stammarna till. Och där drack man föga förvånande öl. På den tiden hette floden Limes och var den naturliga gränsen för det Romerska riket i Centraleuropa.

När Kölnerdomen står klar går världen under.

Detta är inte allra första gången jag reser till Köln. För flera år sedan när jag jobbade inom ridsporten bodde jag först en tid strax utanför Köln, i den lilla orten Kerpen, som är känd för att vara Formel 1-föraren Michael Schumachers hemstad. Därefter flyttade vi verksamheten till närbelägna Bonn.

Lång historia

Köln har en lång och rik historia, som sträcker sig hela 2000 år tillbaka i tiden, där man fortfarande kan se tydliga spår från dess romerska arv, bland annat i hur den är uppbyggd, i formen av ringar som utgår från den medeltida stadskärnan, som tidigare också omgavs av en intakt mur.

Köln Kölnerdomen
Kölnerdomen sedd från flodsidan.

Staden är antagligen mest känd för sin imponerande katedral, Kölnerdomen, som ligger strategiskt placerad vid floden och numera järnvägsstationen, dit man kan ta tåget från bland annat Berlin, Paris och London. Katedralen började byggas på 1200-talet för att stå klar i slutet av 1800-talet. Fast egentligen är det ett byggnadsverk som ”aldrig” blir klart. ”Då går världen under”, säger vår guide, Horst Winter. Vid vårt besök är katedralen delvis dold av byggnadsställningar, som ständigt roteras för att rengöra fasaden. ”Det är ett pågående projekt, precis som staden Köln, världen och livet”, fortsätter Horst.

Katedral och karneval

Katedralens två huvudtorn är drygt 157 meter höga. I det södra tornet finns en spiraltrappa som leder upp till en utsiktsplattform på 98 meters höjd. Ett lägre torn kröns av en gyllene stjärna, som dels markerar Kölns geografiska mittpunkt. Dels symboliserar stjärnan Betlehems stjärna, vilket har att göra med att reliker från Bibelns Tre vise män förvaras i byggnaden.

Kölnerdomens södra sida sägs vara vackrare än den andra, eftersom den förstnämnda vetter in mot staden, i motsats till floden. Under andra världskriget träffades katedralen av bombningarna, som raserade stora delar av Kölns innerstad. Den undgick dock förstörelse genom sin struktur, med öppna rum som fångade upp explosionens momentum. Sedan 1996 står Kölnerdomen med på UNESCO:s lista av världsarv. Den är även Tysklands mest besökta turistattraktion, med omkring sex miljoner besökare varje år.

Köln Rådhustorget
Kölns rådhus till vänster, i eklektisk arkitektur.

Ett annan populär sevärdhet, visserligen i form av ett event, som arrangeras över hela Köln, men framförallt i stadskärnan, är den årliga karnevalen. Traditionellt inleds karnevalssäsongen 11 minuter över 11, den 11 i 11 (november), men i praktiken äger firandet rum inför fastan. Paraden är dess höjdpunkt och en faktiskt helt galen upplevelse, för den som inte har växt upp med det.

Lokala anekdoter

Intressant är att namnet Köln kommer från ordet colonia, som betyder ungefär ”en mindre stad/provinsstad”. Stadens fullständiga namn var ursprungligen Colonia Claudia Ara Agrippinensium, efter den romerska kejsaren Claudius sista maka, Agrippina. En mer ordagrann översättning vore något i stil med: Kolonin, som har grundats av Kejsar Claudius, där det finns ett monument/tempel med namnet Agrippinensium.

Köln vid Rhen
Det är en vacker promenad längs Rhens båda stränder.

En kort promenad från katedralen, i Glockengasse, ligger ytterligare en av stadens kända byggnader, nämligen 4711-huset, som också har gett namn åt den berömda parfymen Eau de Cologne, ”vatten från Köln”. Numret syftar på att fransmännen, med Napoleon i spetsen, började sätta nummer på husen under sitt styre (1794-1806), vilket inte hade gjorts innan.

Vi fortsätter förbi katedralen ned mot floden och passerar då en fontän, Heinzelmännchenbrunnen, som är relaterad till en lokal legend. Enligt den var det tidigare små nissar eller dvärgar som tog hand om arbetet i Köln, utan att lämna spår efter sig. Skräddarens hustru blev nyfiken på hur detta kunde gå till och lade ut ärtor på trappan, för att kunna höra när någon rörde sig utanför. Nissarna halkade på ärtorna, blev förargade och sedan dess är Kölns invånare tvungna att arbeta själva.

Köln Hohenzollernbrücke
Hohenzollern-bron, som leder från stadsdelen Deutz till stadskärnan.

Det bästa med Köln

På väg ned mot floden går vi genom vi idylliska smala gator med historiska hus och små mysiga torg, men också Kölns rådhus. På andra sidan vattnet befinner sig stadsdelen Deutz. Den flodsidan kallades tidigare för ”Schäl Sick”, ungefär ”den skeva eller felaktiga sidan”. Enkelt förklarat kommer detta begrepp från tiden då flodens högra sida var ärkebiskopens territorium, medan den vänstra sidan tillhörde den självständiga staden Köln.

Ärkebiskopen ansågs av många vara illvillig och beräknande inställd gentemot staden. Men begreppet har dessutom en dubbel betydelse. De draghästar som drog skepp motströms längs floden hade på sin vänstra sida en skygglapp som skydd mot solen. Vilket så att säga gav dem en “skelande/blind” blick åt höger, ärkebiskopens sida, vilket är en annan översättning av schäl.

Ungefär mittemot katedralen ligger idag utsiktsplattformen Köln Triangle, som man når från stadskärnan över Hohenzollern-bron, som är behängd med otaliga hänglås från kärlekspar och andra. Stadsdelen runtomkring håller nu på att utvecklas och rustas upp, med bland annat restauranger och nöjen. Ned mot flodstranden leder breda trappor där folk samlas så snart vädret tillåter. Tydligen ska författaren Victor Hugo ha sagt att ”det bästa med Köln är vyn från andra sidan floden”. Det är hur som helst en vacker promenad utmed med vattnet på båda sidor.

Köln centralstationen
Kölns centralstation, med förbindelser till bland annat Berlin, Paris och London.

Vårt mål denna förmiddag är restaurangen Ludwig im Museum, i Museum Ludwig intill floden, katedralen och Kölns filharmoni, där vi har en lunch inbokad. Museets arkitektur är prisbelönt och det är placerat vid ett mångkulturellt designat torg bredvid centralstationen och järnvägsstationen. Jag väljer vällagad portabellosvamp, med en mustig gryta på bönor och grönsaker, som köket föreslår i och med att jag är vegan.

Traditionell ölkultur och gastronomi

Efterhand återvänder vi till vårt hotell, Maison Marsil, på Marsilstein, nära det belgiska distriktet och Kölns gaykvarter, inklusive den så kallade Bermudatrianglen. Samma kväll beger vi oss istället till stadsdelen Altstadt Süd och Restaurant Johann Schäfer, en ganska modern bryggeripub. Det är livligt i lokalen och lång väntetid. Jag, som inte är någon öldrickare, smuttar på en trevlig Chardonnay medan övriga sällskapet håller sig till öl. När maten väl kommer smakar den bra, en vegetarisk rätt med palsternacka och frasiga pommes frites för min del. Atmosfären och ljudnivån tycks lugna sig lite.

Köln Kölnerdomen torg
Ludwig-museet till vänster i bild, intill katedralen och centralstationen.

Bryggerirestauranger, pubar och ölbarer är typiska för Köln, och en viktig del av stadens gastronomiska kultur. Det lokala ölet heter Kölsch (Bier), men Kölsch är även benämningar på kölnisk livsstil och dialekt. Ölet å sin sida får enbart bryggas här. Det är överjäst och har relativt hög halt av alkohol samt serveras i karakteristiska cylindriska 0,2-litersglas som benämns Stangen, stänger, och bara används i Köln. I och med att glasen är så pass små är ölen alltid färsk att dricka.

”Det finns tre viktiga personer i ett bryggeri, chefen, bryggerimästaren och servitören”, förklarar Horst. Den sistnämnda kallas i Köln för Köbes, ett namn som har deriverats från Jacob och stammar från pilgrimsfärdernas tid. En Köbes är traditionellt klädd i en speciell uniform, som utmärks av blå jacka och förkläde. De har ofta stark personlighet och kan mycket väl vara både buttra, fräcka eller dystra.

Köln Ludwig vegan lunch
Vällagad vegansk varmrätt från min lunch på Ludwig im Museum.

I bryggerierna serveras klassiska kölniska specialiteter, som överlag är rustika och gärna namngivna med ett visst mått av humor. Halve Hahn, eller ”halv kyckling”, till exempel, utgörs av rågbröd med lagrad holländsk ost och senap, och ska vara en parodi på de rikare samhällsklasserna under sent 1800-tal, som hade råd att beställa in fågel.

En annan specialitet är Kölscher Kaviar, ”kölnisk kaviar”, som i själva verket består av blodkorv med senap på rågbröd, fattigmans kaviar. Något jag minns från tiden då jag bodde i Tyskland är Reibekuchen, friterade bullar eller plättar gjorda på främst potatis, lite i stil med grova raggmunkar. Dessa kan utgöra tillbehör till kött, ofta i kombination med äpplesås, men också säljas som gatumat, framförallt kring Jul, då de återfinns i kiosker och på julmarknader.

Foto: Johanna Bergström

Författare: Johanna Elisabet

Johanna Elisabet Bergström är en Stockholmsbaserad skribent, journalist och resebloggare. Utöver resor arbetar hon bland annat med ämnen som skönhet, hälsa, dryck, mat, design och inredning. På sin fritid älskar Johanna att resa, springa långdistans och läsa, gärna nordiska kriminalromaner.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *