Bland slott och naturupplevelser i Sigulda

Sigulda är en liten stad i Lettland, ungefär en timmes resa med bil, tåg eller buss nordöst om huvudstaden Riga. Staden har anor från tidigt 1200-tal och ligger i den stora nationalparken Gauja.Det är Lettlands äldsta nationalpark, som sträcker ut sig på båda sidor om floden med samma namn. Gauja-parken inrättades för att skydda hotade områden. Här finns en stor biologisk mångfald, med varierad natur som inkluderar skog, klippor och vattendrag. Men också flera natursköna vandrings- och cykelleder, skidspår och -pister samt ett brett utbud av historiska och kulturella sevärdheter.

Antagligen den bästa sorbeten jag någonsin har ätit, med autentisk och rik bärsmak.

Jag kommer till Sigulda en dag i september. Landskapet skiftar i otaliga nyanser av grönt. Men tydligen ser det ännu mer spektakulärt ut på sommaren. ”Jag tycker att det gröna har blivit lite avslaget vid det här laget. Längre fram på hösten blir träden vackert gula, orange och röda istället”, säger Lauma Zulge, försäljnings- och marknadschef för Gauja-parken.

Sigulda Sigulda-slottet
Den medeltida delen av Siguldas slottskomplex.

Slottsbesök

Efter att ha tillbringat större delen av dagen i medeltidsstaden Cesis, i en annan del av parken, återvänder vi till Sigulda för att besöka ett av stadens tre slott, Sigulda-slottet, som är beläget nära stadskärnan. Slottskomplexet består av flera delar: ett medeltida slott som tillhörde den livländska orden och ett slott i neogotisk stil med romantisk interiör från sent 1800-tal. Det sistnämnda byggdes av den välbärgade Kropotkin-familjen, som ursprungligen kom från Sankt Petersburg. De har spelat en viktig roll i att etablera Sigulda som turistdestination.

Sigulda Sigulda Hotel middag
Vegansk varmrätt på hotell Sigulda.

Genom åren har slottet haft flera olika funktioner, bland annat som lokal för den lettiska organisationen för journalister och skribenter och senare för medicinska/vårdsyften. I anslutning till slotten ligger flera verkstäder, där historiska hantverk demonstreras och säljs, bland annat läder och traditionella promenadkäppar. I det äldre slottet finns det också en scen, där det anordnas event som festivaler och konserter.

Trevlig middag med fantastisk dessert

Under min vistelse i Sigulda bor jag på centralt belägna Hotel Sigulda. Hotellet består av två delar. Det byggdes ursprungligen 1889 i samband med inrättandet av järnvägen mellan Riga och Sankt Petersburg, som bidrog till en ökad turism i området. Hotellet har ett litet spa med bastu, jacuzzi och pool, som dock är stängt vid mitt besök. Däremot har jag en middag inbokad i restaurangen. Matsalen är rofylld och mysig. Jag får ett trevligt bord i en liten nisch i hörnet.

Restaurangens meny består av samtida lettisk gastronomi i kombination med välkända europeiska rätter. Jag hoppar över förrätten, trots att de två sopporna ser frestande ut. Till (vegan) varmrätt blir det belugalinser med palsternackspuré, grillade grönsaker (tyvärr främst paprika, som jag inte är särskilt förtjust i) samt hemlagad pesto. Rätten är välsmakande och ganska vällagad, men lite ljummen vid serveringen. Att dricka till väljer jag en Chardonnay, som är balanserad, smakrik och elegant med druvtypisk karaktär och intensiv eftersmak.

Paret bredvid mig äter av varsin hamburgare, som är snyggt och modernt upplagda. I bakgrunden spelas klassiker från de senaste årtiondena, vissa som covers. Den veganska efterrätten består av ett urval av sorbeter på bland annat blåbär och lingon. Jag nöjer mig med en kula lingonsorbet, som smakar fantastiskt. Antagligen den bästa sorbeten jag någonsin har ätit, med autentisk och rik bärsmak. Jag gissar att den är tillverkad av enbart äkta bär, utan syntetiska smakämnen och liknande.

Sigulda linbanan
Linbanan över Gaujadalen.

Linbana och lokal specialitet

Följande morgon går jag som vanligt ut och springer en sväng innan jag gör mig iordning, äter frukost och checkar ut. Buffén är typiskt lettisk men erbjuder dessvärre varken vegansk mjölkdryck, örtte, glutenfritt bröd eller nötter och frön, som är de fyra kriterier jag själv letar efter.

Vår första punkt på programmet efter frukost är Siguldas linbana, som går över den vackra floddalen till området Krimulda. Från den lilla vagnen har man bland annat utsikt mot Sigulda-slottet och Turaida-slottet samt Krimuldas herrgård/slott (samma ”tre slott” som nämns ovan). Vid det sistnämnda finns det numera ett hotell samt vingård för produktion av frukt- och bärviner, som är en baltisk specialitet.

Lauma berättar att Cremon, som vingården heter, var först i Lettland med maskrosvin. Det är fortfarande vinmakarens favorit och görs på lokalt plockade maskrosor. Idag finns det omkring 70 producenter i landet, och en årlig tävling.

Gårdens sortiment i övrigt är relativt stort och består av viner och likörer på blommor och bär, som bland annat rönnbär, aronia, lingon, havtorn, rabarber, älgört och krusbär, samt brandy på äppelvin. Därutöver ett prisbelönt syrenvin! Verksamheten startade upp för omkring tio år sedan i liten omfattning. I och med att det senare blev förbjudet att tillverka vin hemma ökade efterfrågan och produktionen skalades upp. Vinerna säljs bland annat i anläggningens eget kafé och vinbutik. Dessutom anordnas det provningar.

Sigulda Turaida-slottet Rose of Turaida
Rose of Turaidas gravplats, enligt legenden.

En romantisk legend

Vi lämnar Cremon och tar sikte på en av Siguldas viktigaste sevärdheter, nämligen Turaida-museet, som också är ett av Lettlands mest populära museer. Museikomplexet har en yta på över 40 hektar och är uppdelat i flera olika delar: slottsruinen, kyrkokullen, skulpturparken och den plats där det sägs att Rose of Turaida är begraven. Rose of Turaida var en ung flicka, som egentligen hette Maja. Hennes föräldrar dödades i kriget mellan Ryssland och Sverige, och hon adopterades av en soldat som fann henne i maj månad, därav namnet Maja. Eftersom hon var så vacker fick hon senare smeknamnet Rose.

Sigulda Turaida-slottet skulpturparken
Skulpturen Father of Song i skulpturparken symboliserar hur det lettiska folket bevarar och för vidare traditionen med folksånger från en generation till en annan.

För att göra en lång legend lite kortare så blir en trädgårdsmästare förälskad i Maja, och hon i honom. Men även en person från slottet fattar tycke för henne, och blir som besatt. Maja förblir lojal mot sin käraste och väljer döden framför den andre beundraren. Trädgårdsmästaren misstänks först för dådet men kan senare rentvås och begraver Maja på en höjd i parken. Där planterar han också  en lind, som står kvar än idag. Platsen besöks numera ofta av nygifta par, eftersom det sägs ge trohet i äktenskapet.

Sjungande kulturarv

Från Majas gravplats passerar vi parkens lilla kyrka, som är byggt helt i trä under 1700-talet, i en stil som är utmärkande för regionen, Vidzeme. Utsidan är målad i en faluröd nyans, vilket kommer från det svenska inflytandet. Vi svänger vänster och når skulpturparken. Den grundlades 1985 som en hyllning till de lettiska folksångerna, vilka har inspirerat skulpturernas utformande.

Uppskattningsvis finns det uppemot 300 000 lettiska folksånger. Många av dessa har en ”kvinnlig röst”, vilket beror på att det under 1700- och 1800-talen främst var kvinnorna som sjöng. Under åren 1987 till 1991 blev sångerna instrumentala i landets fredliga uppror mot Sovjetregimen, den så kallade sjungande revolutionen. Dessa händelser ledde till att de tre baltiska länderna återupprättades som oberoende stater. Uttrycket ‘den sjungande revolutionen’ myntades efter en sjungande massdemonstration, som ägde rum på Sångarfältet i Tallinn den 10–11 juni 1988.

Slott och koja

Vår sista anhalt i Turaidas friluftsmuseum är slottet. På vägen dit går vi förbi ett litet husmuseum om liverna. Det är ett numera väldigt reducerat folkslag, som en gång i tiden utgjorde en betydande del av befolkningen i Lettland och Baltikum.

Sigulda Turaida-slottet från tornet
Turaidas slottsruin sedd från vakttornet.

Slutligen når vi slottet, vars karakteristiska siluett i rödaktigt tegel tornar upp sig över Gaujadalen (se även bild högst upp). Slottet började byggas på 1200-talet, till att börja med som residens för Rigas ärkebiskop och sedan andra inflytelserika nyckelpersoner. Under åren har det tillhört både Polen och Sverige, alltmedan dess försvarssystem har utvecklats och byggts ut.

I slutet av 1700-talet tog slottet eld under fredstid, av en olyckshändelse. Därefter stod det oanvänt i ungefär ett århundrade innan det började locka till sig besökare och turister. Under andra halvan av 1900-talet påbörjades systematiska efterforskningar och renoveringsarbeten. Vi klättrar upp för de knaggliga trapporna i utsikts- och tillflyktstornet, som är 38 meter högt. Därifrån beundrar vi den vidsträckta vyn över slottets omgivningar.

När vi promenerar tillbaka mot utgången stannar Lauma plötsligt till och pekar, till synes omotiverat, mot en gräsbevuxen sluttning. Där växer bland annat en smal liten lind. Hon berättar att hon och hennes man planterade trädet tillsammans när de gifte sig, vilket ska bringa lycka i äktenskapet. Att döma av hennes glada uppsyn, varma personlighet och söta barn, tycks det ha fungerat.

Foto: Johanna Bergström

Författare: Johanna Elisabet

Johanna Elisabet Bergström är en Stockholmsbaserad skribent, journalist och resebloggare. Utöver resor arbetar hon bland annat med ämnen som skönhet, hälsa, dryck, mat, design och inredning. På sin fritid älskar Johanna att resa, springa långdistans och läsa, gärna nordiska kriminalromaner.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *