En dag i Vilnius

I höstas besökte jag Vilnius, Litauens huvudstad, som en del av en rundresa till flera olika platser i landet. Det var inte min första vistelse i Vilnius, snarare den tredje eller fjärde. Min faster har nämligen jobbat på den svenska ambassaden där i omgångar, och då har jag hälsat på vid ett par tillfällen.

Mitt premiärbesök i Vilnius var strax efter att Litauen återtog sin självständighet, vilket skedde 1990, som den första av de tidigare Sovjet-staterna. Då hade landet stått under ockupation av diverse främmande makter under större delen av 1900-talet, efter att innan dess ha en lång och komplex historia bakom sig.

Våra bordsgrannar utgjordes av den dåvarande presidenten och hans hustru.

Jag var inte så gammal, men minns att det var lite som att befinna sig i en roman av Charles Dickens: gatorna var grå, det regnade, människorna var ganska magra och klädda i slitna kläder. Man tittade sig gärna över axeln när man var ute och gick längs de smala, knaggliga gränderna. Och jag fick absolut inte ge mig ut på egen hand. Ingen pratade engelska. Möjligen kunde man ta sig fram på tyska, men det säkraste kortet var litauiska eller annars ryska (som jag bara kände till från Lucky Luke-albumet om Storfursten).

Vilnius rådhustorget
Rådhustorget ligger i stadens hjärta.

Möte med presidenten

Några år senare, i början/mitten av 2000-talet (00-talet), hade min faster en ny tjänst i Vilnius och jag återvände. I min naivitet hade jag väl inte reflekterat så mycket över utvecklingen i Östeuropa efter Järnridåns fall. Därför var det med viss överraskning jag landade i ett Vilnius som – i jämförelse med vad jag hade upplevt vid mitt senaste besök – tycktes vara putsat sten för sten med tandborste. Här och där låg moderna kaféer, med espresso och engelskspråkig personal. Skillnaden var stor.

Vilnius Sankt John-tornet
Sankt John-tornet.

En kväll gick vi på en klassisk konsert. I pausen ville vi gärna ta något att dricka men hade inte förbokat. I den fulla lobbyn fanns bara två platser kvar, på en elegant stoppad bänk vid ett fönster. Min faster placerade mig där och gick för att handla. Det visade sig att våra bordsgrannar utgjordes av den dåvarande presidenten och hans hustru, som hälsade vänligt. Antagligen var det därför som de två platserna var lediga. Livvakten tittade lite avvaktande på oss, men lät oss sitta kvar.

Vilnius gågatan
Den centrala gågatan.

En modern metropol

Idag har Vilnius utvecklats ytterligare mot en modern och samtidigt idyllisk metropol. Här finns ett stort utbud av hotell i olika genres, kultur i form av intressanta museer och innovativa konstgallerier, som bland annat MO, Ockupations- och frihetsmuseet, Kazys Varnelis hem samt Tartle. Men även vackra byggnader, hantverksbutiker, som säljer till exempel linne, keramik, delikatesser och lokal design, samt inte minst spännande restauranger, som ofta fokuserar på litauiska råvaror och recept i ny tappning.

Vilnius katedralstorget
Katedralstorget, med klocktornet, katedralen och storhertigarnas palats.

Jag bor på centralt belägna Hotel Pacai. Det ligger vid det stora rådhustorget, som omges av arkitektur från 1400- till 1800-talen, till exempel rådhuset självt som omnämndes för första gången under tidigt 1400-tal. Detta var tidigare marknadstorg och utgör (nu som då) stadens hjärta. Från rådhustorget leder den centrala gågatan ned mot katedralstorget, kantad av byggnader i bland annat gotisk, klassicistisk och renässansstil, exempelvis flera boutiqueartade hotell.

Många av hotellen, men också andra byggnader, är centrerade kring små pittoreska innergårdar, som är utmärkande för Vilnius stadsbild. I gamla tider var det på gården man umgicks med familjen, medan gatan utanför var för smutsig för att vistas på. På väg till katedralstorget passerar man också Sankt John-tornet, som är stadens högsta. Tornet är försett med en hiss, men sista biten får man gå uppför en ranglig trappa. Vintertid är tornet stängt, då hissen inte tål kyla. Det berättar min guide, Agnieszka Narkievicz.

Vilnius Vieta mat
Vegan lunch på kafé Vieta.

Nytt historiskt palats

Vi når katedralstorget, som är Vilnius största torg och bland annat är platsen för julmarknad och självständighetsfirande. Enligt arkeologerna är det här som Vilnius tidigaste spår av mänskliga bosättningar har hittats. På torget ligger mycket riktigt katedralen och klocktornet, ett tidigare vakttorn, samt de litauiska storhertigarnas palats.

Palatset ser äkta ut men Agnieszka förklarar att det är helt nybyggt. På samma plats låg tidigare ett historiskt fort, som revs under 1800-talet. 1980 hittade man lämningar av detta och 2003 påbörjades byggnation av det nya palatset, som stod klart 2013. Det är idag Litauens nationalmuseum, och en stolthet för många litauer. Under Sovjet-perioden tilläts ingen information till folket, men idag blir det alltmer populärt bland litauerna själva att ”återupptäcka” sitt eget land.

Vilnius Mint Vinetu
Mysigt bokkafé nära vår lunchrestaurang.

I palatsets källarvalv finns delar av de gamla murarna kvar. Dessutom är två våningar av originalbyggnaden bevarade i en flygel. Agnieszka berättar att inredningen är noga designad för att vara autentisk, utan synliga sladdar och kontakter. Tydligen var Vasaätten den sista ätten att bo i det gamla palatset, innan det jämnades med marken.

Symbol med missvisande namn

På katedralstorget står också en staty av Litauens nationalhjälte Gediminas, som var storhertig i hertigdömet Litauen under 1300-talet. Högst upp på kullen intill torget ligger Gediminas-tornet, som tidigare var en del av Vilnius försvarsanläggning och idag är ett museum. Upp till tornet går det en liten hissanordning. Därifrån har man vacker panoramautsikt över staden med omnejd och floden Vilnia, som flyter förbi en bit nedanför palatset och katedralen. Tornet är en symbol för Vilnius och finns med i stadens logotyp. Men Agnieszka förklarar att namngivningen är missvisande. I själva verket byggdes tornet på 1400-talet, efter Gediminas död.

Vilnius de judiska kvarteren
I kvarter med stor andel etniska minoriteter skrivs gatunamnen även ut på minoritetens eget språk.

Delningsekonomi och gastronomisk utveckling

Från torget fortsätter vi till det hållbarhetsinriktade, vegetariska kafét Vieta, där vi ska träffa Oleg Volkov från Litauens turistbyrå för lunch. Kafét är mysigt inrett i hipsterstil. Det ligger på Sv. Ignoto-gatan, intill bland annat ett bokkafé och andra matställen/lokaler av samma karaktär. Oleg ankommer på en elscooter. Han berättar att delningsekonomin växer i Vilnius, till exempel gällande cykel, scooter och bil. Det finns även ett nät av buss och spårvagn för att ta sig runt kommunalt. Men som helhet beskriver han Litauen som ”ett bilälskande land”.

Vilnius Gryningsporten
Gryningsporten, till vänster, är den enda kvarvarande stadsporten.

I Litauen inleder man gärna måltiden med en värmande soppa (eller svalkande på sommaren). Jag nöjer mig dock med en varmrätt på goda linsbiffar i kombination med en fräsch sallad. Som tillbehör serveras mörkt rågbröd, vilket är en älskad specialitet i alla de tre baltiska länderna. Oleg förklarar att det traditionella litauiska köket består till en stor del av ”kött och potatis som stoppas in i varandra”. Efter självständighetsförklaringen har gastronomin dock utvecklats på ett fantastiskt sätt, med unga moderna kockar som sätter ny prägel.

Vilnius Sankta Anne-kyrkan
Sankta Anne-kyrkan, som Napoleon ville ta med sig hem.

Stort utbud av kulturella och historiska sevärdheter

Vi lämnar Vieta. Agnieszka och jag fortsätter vår sightseeing. Den inkluderar bland annat Vilnius universitetskomplex, som består av 13 byggnader och 13 gårdar. Med anor från sent 1500-tal är detta ett av de äldsta universiteten i Europa. Bland dess sevärdheter finns en hall med moderna fresker från 1980-talet, biblioteket och den imponerande Sankt John-kyrkan.

Vilnius arkitektur
Arkitektur i den nyare delen av staden.

Näst på tur under vår vandring står Vilnius judiska kvarter. Staden kallades länge ”Nordens Jerusalem” och judarna var Litauens största minoritet. Under andra världskriget byggde nazisterna två ghetton i det judiska området. Efter holocaust är Vilnius judiska befolkning numera en bråkdel av sitt tidigare jag. Ett spår från dess storhetstid är gatuskyltarna i de judiska kvarteren, som skrivs på litauiska och hebreiska. Även på gator där det bor en stor andel av andra minoritetsgrupper anges gatunamnen på två språk.

En annan av Vilnius viktiga sevärdheter är den så kallade gryningsporten, den enda kvarvarande av ursprungligen fem stadsportar. Här finns bland annat ett rikt dekorerat kapell med hjärtformade metallutsmyckningar och en berömd ikonbild av Jungfru Maria.

Vilnius Kazys Varnelis museum
Kazys Varnelis hem är ett av många intressanta museer i Vilnius.

Det har varit en lång och intressant eftermiddag. Som en av de sista programpunkterna passerar vi Sankta Anne-kyrkan, som har en komplex gotisk fasad med 33 olika sorters tegelstenar, vilket ger ett elegant och tankeväckande uttryck på håll. Kyrkan är känd för att Kejsar Napoleon (som har viss delaktighet i Vilnius historia) ska ha sagt att han ville ta den med sig hem till Paris ”i sin handflata”. Den ligger inte långt ifrån det rebelliska, trendiga och bohemiska området Uzupis, som jag ska besöka följande dag.

På väg tillbaka mot hotellet tar vi även en avstickare längs paradgatan Gediminas-avenyn i en nyare del av staden, där det ligger flera officiella och representativa byggnader. Agnieszka berättar att detta område var mer prestigefyllt än den historiska delen under Sovjet-styret, i och med att det var mindre förfallet. Väl åter på mitt hotellrum gör jag mig iordning och byter om, innan jag har en middag inbokad på den veganska restaurangen Rosehip, inte långt från katedralstorget.

Foto: Johanna Bergström

Författare: Johanna Elisabet

Johanna Elisabet Bergström är en Stockholmsbaserad skribent, journalist och resebloggare. Utöver resor arbetar hon bland annat med ämnen som skönhet, hälsa, dryck, mat, design och inredning. På sin fritid älskar Johanna att resa, springa långdistans och läsa, gärna nordiska kriminalromaner.

2 reaktioner till “En dag i Vilnius”

  1. Härligt att få uppleva gamla minnen även de gråa och trista från 90-talet. Minns så väl vår spontana ‘träff’ med presidentparet Adamkus 2008. Hoppas att gränserna öppnas snart så att fler får möjlighet att besöka fina Vilnius.

    1. Vad kul att du minns! Det var roligt att återuppleva minnet när jag skrev detta.

      Ja, Vilnius har mycket att erbjuda, som jag hoppas att fler ska få upptäcka.

      Kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *