Working title: Det som inte syns – ett inlägg om att bry sig om

bry sig om blomma

Det var några dagar in i januari och som vanligt saknade jag redan helgdagarna, trots att Tjugondag Knut var i antåg. För att pigga upp mig köpte jag biljett till en av de sista föreställningarna av filmen Jag kommer hem igen till Jul, på min lokala biograf. Jag visste ungefär vad filmen skulle handla om och hade fastnat för trailern, plus att jag gissade att jag skulle uppskatta musiken.

Först och främst: det är en riktigt bra film! Stark och trovärdig handling, med autentiska karaktärer och väldigt vackra miljöer i klassiskt svenskt hus ute på landet vid Juletid. Filmen tar upp ett viktigt tema, relaterat till sexuellt utnyttjande av barn, samt tendensen att tysta ned eller inte låtsas om det som är negativt i livet/sociala sammanhang. Utan istället ”klistra på ett leende” och låtsas som att elefanten i rummet inte existerar. Den är delvis baserad på Peter Jöbacks egna upplevelser, som spelar en av de viktigaste huvudrollerna (artisten Simon), i gott sällskap av bland annat Suzanne Reuter (Simons mamma), Johannes Bah Kuhnke (Anders, Simons bror), Loa Falkman (bror till Simons framlidne pappa) och Jennie Silfverhjelm, som gör en väldigt fin tolkning av Anders hustru.

Underliggande budskap?

Men för mig har denna film också ett underliggande budskap, som har att göra med hur man uppfattar, eller väljer att uppfatta världen omkring sig, och hur många tenderar till att bara lägga märke till det man kan se med blotta ögat.

Jag är så tagen efter att ha sett filmen att jag går hem med en av biografkaféts kaffeskedar i väskan.

Filmens handling går i korthet ut på att den världsberömde artisten Simon reser från sin bostad i Los Angeles till sitt barndomshem någonstans på landet utanför en mellansvensk (skulle jag tro) småstad, för att fira Jul med familjen. Det är den första Julen utan Simons och brodern Anders pappa, som har dött i sviterna av ålder och ett långvarigt alkoholmissbruk. Uppenbarligen var pappan ingen ängel. Han kunde bli aggressiv när han drack och har dessutom lämnat familjen helt utan arv, eftersom pengarna gick åt till alkohol.

Detta ÄR fruktansvärt och det är det som hela tiden under filmen lyfts fram som ett problem. Men vad bara Simon och hans mamma vet är att den förstnämnde blev sexuellt utnyttjad av sin körlärare som barn. Något som säkert bidrog starkt till att han mer eller mindre flydde, först till Stockholm och Adolf Fredriks Musikskola, och därifrån till ett lite rörigt kändisliv utomlands. Inklusive droger och den ena eller andra skandalen. Brodern Anders å sin sida är också musikalisk, har stannat kvar i sin födelseort, bildat familj och tränar nu själv kyrkokören. På Juldagen ska de anordna en konsert, där Simon medverkar som dragplåster.

bry sig om jul
I filmen döljer sig en hemlighet bakom Julidyllen.

Tid att lyssna?

Jag ska inte berätta hela handlingen. Däremot fick filmen mig att fundera en del. Simon kämpar med sig själv angående om han ska berätta om övergreppen han upplevt, men när han försöker reagerar omgivningen/familjen i termer av att han har en exhibitionistisk natur, som är typisk för artister. Innan de ger honom chansen att ”tala till punkt”. Varför? För att de tror att de vet vad han vill prata om, pappans missbruk. Eftersom det är något de själva har sett och upplevt. Allteftersom man som tittare inser vad det är som ligger och trycker hos Simon, blir man mer och mer obehaglig till mods. Samtidigt är det förståeligt att detta inte är något som han bara kan eller orkar häva ur sig rakt på sak.

Jag hade länge funderat på att skriva ett blogginlägg på liknande tema, eftersom jag vid olika tillfällen har upplevt att det främst/bara är det som syns, som är uppenbart, som många lägger märke till. Och att man inte alltid, eller till och med sällan, tar sig tid att fråga varandra hur man mår, och faktiskt lyssna, förrän man ser en visuellt märkbar förändring.

På grund av det sistnämnda kanske man inte heller får reda på saker, tillstånd och problem som inte är synliga utåt. Detta behöver inte vara en generell sanning, men tendensen finns och här följer några exempel.

OS London banhoppning
Inom ridsporten kan lite vad som helst hända. Bild från OS-finalen i banhoppning i London 2012.

Det som inte syns

För flera år sedan jobbade jag som ryttare och tränare inom hästsporten. Det var en spännande period, där lite vad som helst kunde hända – och gjorde så. Vid ett tillfälle föll jag av en av unghästarna och lyckades därvid bryta hela nio revben – och ena skulderbladet. Först var jag som bedövad, men när smärtan väl kom var den stark.

Revben låter man ofta läka konservativt. Det vill säga utan att linda kroppen, utan bara genom att patienten håller sig stilla och får värktabletter efter behov. Så även i detta fall. Resultatet var att så länge jag bara stod, satt eller gick långsamt såg jag ut som vanligt. Även i de fall jag påtalade att jag var skadad, öm och ganska orörlig, var det som att omgivningen ignorerade detta. En gång fick jag till och med en kraftig kram av en person, som jag precis hade upplyst om mina skador (undvik generellt sett att krama den som har brutna revben, det gör väldigt ont).

Johanna springer Höstrusket
Löpning är en fantastisk aktivitet, men ibland medför den tyvärr skador. Foto: Höstrusket/Marathongruppen

Några år senare drabbades jag av en träningsrelaterad ryggskada, i form av att några kotor låg snett (inte längre ridning, utan löpning). Inte heller detta syntes utåt, utom vid vissa rörelser. Samma sak som vid revbenen upprepades. De flesta runtomkring mig märkte inte av skadan – om jag inte talade om det ganska tydligt och ganska högljutt. I kontrast, året därpå, hoppade jag på kryckor. Återigen var det en träningsskada, från långdistanslöpning. Jag hade aldrig haft kryckor tidigare och var förtvivlad – mestadels över att inte kunna träna ordentligt. Dessutom var jag tekniskt ganska klumpig med kryckorna och fick kämpa mig fram.

Helt plötsligt var det som att min skada var hela världens angelägenhet. Folk öppnade dörren åt mig, frågade om jag behövde hjälp i vardagen och hur jag mådde i största allmänhet, om jag hade ont. Et cetera. Vilket i och för sig var snällt av dem, men skillnaden mot tidigare, ”osynliga” skadetillstånd blev väldigt uppenbar. Direkt när jag hade fått klartecken att gå utan kryckor igen var allt tillbaka till det vanliga. Det första som hände var att någon svor åt mig när jag klev på ett ganska fullt tunnelbanetåg vid T-centralen, kunde jag inte ha väntat på nästa?

bry sig om Victoria
Filmen Jag kommer hem igen till Jul såg jag på min lokala favoritbiograf Victoria.

Bry sig om

Exemplen med revben och ryggkotor kan verka lite fyrkantiga, men de kanske är tydliga? Däremot tror jag att det kan vara viktigt att föra över tanken till ämnen som olika typer och stadier av mental hälsa och ohälsa, och/eller missförhållanden gällande familj, socialt liv eller arbete, som ofta inte direkt märks utåt. Kanske vill personen dölja det som trycker dem, eller så kommer de inte till skott med att berätta, som Simon i filmen. Alternativt att det brister i omgivningens benägenhet att lyssna och aktivt bry sig om, genom att till exempel ta sig tid, och ställa ”bra” frågor kring mående och person.

För den som inte redan har gjort det: Jag kommer hem igen till Jul är en film som jag kan rekommendera att se, av flera olika anledningar. Även om den kanske passar bäst under Advent och tiden kring Jul.

En anekdot i sammanhanget är att jag själv var så tagen efter att ha sett filmen att jag gick hem med en av biografkaféts kaffeskedar i väskan (eftersom jag druckit en espresso med havremjölk i egen medhavd mugg inne i biosalongen). Skeden har nu återlämnats.

Foto, där inget annat anges: Johanna Bergström

Författare: Johanna Elisabet

Johanna Elisabet Bergström är en Stockholmsbaserad skribent, journalist och resebloggare. Utöver resor arbetar hon bland annat med ämnen som skönhet, hälsa, dryck, mat, design och inredning. På sin fritid älskar Johanna att resa, springa långdistans och läsa, gärna nordiska kriminalromaner.

2 reaktioner till “Working title: Det som inte syns – ett inlägg om att bry sig om”

  1. Hej Johanna! Tack för ditt inlägg, vill gärna se den där filmen efter din beskrivning. Och ja, tror vi alla behöver oss en tankeställare om att lyssna och aktivt bry sig om. Kram på dig! Annika

    1. Hej Annika,
      tack för att du tog dig tid att läsa! Jag kan varmt rekommendera filmen. Den är sevärd av flera anledningar! Precis som du tror jag att det är viktigt att vara aktiv i att lyssna och bry sig om.
      Ta hand om dig i dessa märkliga tider.
      Kram
      Johanna

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *