En simtur till Västberlin

En berättelse från DDR Brandenburger Tor

2019 är det 30 år sedan Berlinmurens fall. Det är ett jubileum som har inneburit stora politiska konsekvenser för Tyskland, och som är väldigt emotionellt för många tyskar, speciellt för dem som har upplevt landet innan återföreningen och/eller har anknytning till det forna Östtyskland.

Under ett besök till Berlin nyligen, och en presskonferens, möter jag Peter Barsch, som flydde från Östberlin till Väst genom att simma över floden Spree.

Det var 1978 som Peter och hans väninna (inte flickvän), som var gravid med en man från Västtyskland, beslutade att försöka sig på en flykt till Västberlin. I bakgrunden till flykten fanns ett missnöje med Peters levnadssituation och styret i Östtyskland, som bland annat innebar att han inte kunde resa. Som 16-åring hade Peter tagit tåget till gränsen tillsammans med en vän, men de blev arresterade och fick sitta i fängelse i nästan två år. ”Jag kunde fortfarande efteråt ’vara arg på DDR’ utifrån ibland, även sedan jag inte bodde där längre”, säger Peter.

I Västberlin hade jag känslan av att ha vunnit.

Utöver det berättar han att han inte hade någon särskilt god relation med sin familj, varken innan eller efter det att han tog sig över gränsen. Han behöll dock kontakten efter flykten och återsåg senare sin mamma och sina systrar i Tjeckoslovakien. 1988, året innan murens fall, fick han tillstånd att resa in i DDR, då han också träffade pappan igen. Peters flykt gav inga större konsekvenser för familjen, som fick behålla sina jobb.

Flykt till Västberlin Peter Barsch
Peter, i mitten, berättar animerat om sin upplevelse under presskonferensen.

Planen var att snorkla

Men åter till flyktdagen. Det var en regnig och gråmulen dag. Peter och Ute, hans väninna, hade valt denna typ av väder för att sikten skulle vara lite sämre för väktarna. Peter väntade på deras stamkafé, innan de tillsammans begav sig till den plats där de hade bestämt sig för att börja.

Ute klättrade i först. Planen var att snorkla hela vägen, en sträcka på ungefär en engelsk mile. Men det visade sig att det var för mörkt för snorkling och de gjorde sig av med sina goggles, för att undvika reflektion från skärmen. ”Det smärtade faktiskt. I Östberlin gillade man inte att kasta bort saker”, säger Peter och berättar att de ”simmade som råttor”.

Flykt till Västberlin Peter Barsch gruppbild
Peter, fjärde från höger, tillsammans med andra ögonvittnen från murens fall, samt representanter kring firandet av jubileet.

Efterhand såg de en patrullbåt, men blev inte upptäckta. ”Ute simmade som en amfibie, jag snarare som en anka”, fortsätter Peter. Men det var krävande för hans väninna att simma i sitt tillstånd och kylan i vattnet fick henne att börja hacka tänder.

Trots detta hoppade de två utbrytarna över den första stegen de såg, på grund av ”dålig magkänsla”. Vid nästa stege vågade de försöket och Peter hjälpte Ute upp ur vattnet. ”Jag trodde inte att det skulle vara så enkelt”, sade hon förvånat.

Peter och Ute klättrade över ett staket, trots den senares stora mage. Där väckte de de boende och berättade att de hade flytt från Öst, innan de begav sig till ett sjukhus för att låta undersöka Ute.

Berlin Spree
Floden Spree, sedd från bron Kronprinzenbrücke.

Känslan av att ha vunnit

Klockan fem på morgonen kom representanter för den amerikanska armén. Peter pratade inte engelska, men de lyckades göra sig förstådda. De befann sig formellt på amerikansk mark och hade flyktingstatus. Peter hade med sig sitt pass och lite pengar. Därutöver fick han 100 D-mark i välkomstavgift. Det var en hel del byråkrati att klara av, med många intervjuer, och han fick inte arbeta på två månader. Därefter fick han anställning som servitör på ett argentinskt steakhouse, där han också fick prova på argentinsk stek för första gången.

Det ”nya” livet i Västberlin var spännande för Peter. Han berättar om en incident på en klubb, när han blev inbjuden att spela pin ball med en annan kille. Peter tackade ja, men förklarade att han inte visste hur man gjorde, varpå hans motspelare trodde att det var ett skämt.

Berlin Checkpoint Charlie
Checkpoint Charlie var en av de mest kända gränsövergångarna mellan Östberlin och Västberlin

”När jag väl hade landat i Väst hade jag känslan av att ha vunnit”, fortsätter Peter. Han ville lära sig fler språk, som engelska och franska. Därför flyttade han senare till Paris, där han ganska enkelt hittade jobb som servitör. ”I början fick jag be fransmännen prata långsammare. Jag blev känd som ’den tyska kyparen’”, säger han själv om den tiden.

I Paris träffade Peter också sin nuvarande amerikanska fru. Tillsammans flyttade de senare till USA, där de bodde kvar fram till för sju år sedan då de återvände till Tyskland.

”Ute är mormor idag. Hon har en dotter som heter Julia”, säger Peter avslutningsvis, innan vi lämnar presskonferensen för vidare upptäcktsfärd i Berlin.

Foto: Johanna Bergström

Författare: Johanna Elisabet

Johanna Elisabet Bergström är en Stockholmsbaserad skribent, journalist och resebloggare. Utöver resor arbetar hon bland annat med ämnen som skönhet, hälsa, dryck, mat, design och inredning. På sin fritid älskar Johanna att resa, springa långdistans och läsa, gärna nordiska kriminalromaner.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *