Arkitektur och gastronomi i världsarvsstaden Segovia

Vi är ute på en kulturell roadtrip i mellersta Spanien och har hittills hunnit med att besöka Madrid, Toledo och Ávila, där de två sistnämnda finns med bland Spaniens 15 städer att vara listade som världsarv av UNESCO. Från Ávila styr vi nu nordost mot Segovia, som sedan 1985 också står med på UNESCO:s lista av världsarv, på grund av sin historiska stadskärna samt framför allt den romerska akvedukten.

Segovia ligger i regionen Kastilien och Léon, knappt 100 kilometer nordväst om Madrid fågelvägen, och har en befolkning på omkring 65 000 invånare. Själva namnet betyder ungefär ”segerkullen”, vilket syftar på den kulle där idag den historiska stadskärnan är placerad. Staden har en lång och brokig historia och har genom århundradena varit bebodd av både iberer, romare, morer samt kristna. Speciellt under Romarriket var Segovia en viktig plats, vilket illustreras bland annat av den magnifika akvedukten.

Segovia akvedukt solnedgång
Solnedgång vid akvedukten.

Ett arkitektoniskt mästerverk

Det är sällan jag har blivit så imponerad och intagen av någonting som jag blir av Segovias akvedukt. Den konstruerades på 100-talet av romarna för att frakta vatten från bergen 15 kilometer bort. Ordet akvedukt kommer från latinska aqua (vatten) samt ducere (leda eller flytta). I stadskärnan är akvedukten knappt en kilometer lång, 28 meter hög på sitt högsta ställe och består av omkring 20 400 stenar som tillsammans formar 120 pelare och 167 valvbågar. Under de drygt 15 kilometrarna från bergen sluttar vattnets färdväg med 0,3–5,53 procent, vilket motsvarar ungefär 1,5–2 centimeter per kilometer.

Man skulle kunna skriva hur mycket som helst om akveduktens konstruktion. Legenden som hör till är däremot lite kortare.

När jag läser på lite inser jag att man skulle kunna skriva hur mycket som helst om akveduktens konstruktion. Legenden som hör till är däremot lite kortare: enligt den byggdes akvedukten av djävulen åt en flicka som arbetade med att bära vatten. Han lovar att ha byggnadsverket färdigt under natten i utbyte mot hennes själ, men missar sitt mål på en sten när. Flickan klarar sig undan och som bonus fick Segovia sin akvedukt. Allt detta enligt vår guide, Maricruz Benito.

En annan av Segovias mest kända sevärdheter är utan tvekan slottet Alcázar, som antagligen började byggas någon gång kring 1000-talet och sedan byggdes om och till flera gånger (som ofta är fallet med historiska borgar och slott) fram till 1500-talet. I mitten av 1800-talet eldhärjades slottet, men restaurerades därefter och har en del föremål kvar i original från innan branden.

Segovia Alcázar
Alcázar de Segovia ligger på en höjd, ungefär där de två floderna Eresma och Clamores möts.

Törnrosas slott

För den som någon gång har funderat på varifrån inspirationen till Törnrosas slott, eller något av Disneys sagoslott kommer – här finns svaret. Alcázar-slottet tronar på en höjd i utkanten av Segovias stadskärna, ungefär där de två floderna Eresma och Clamores möts. Förutom hemvist för regionens kungligheter, som till exempel Drottning Isabella, har slottet även tjänat som fängelse under en period, från 1600-talet och framåt. Byggnaden är långsträckt, med otaliga tinnar och torn, och kallas i folkmun för stenskeppet.

Vi vandrar igenom den ena salen efter den andra. Maricruz pekar ut flera av innertaken som speciellt värdefulla. Vissa är i mudéjar-stil, muslimsk stil, och har återskapats efter branden med hjälp av skisser av originaltaken. I ett av rummen är taket täckt med tredimensionella gyllene ananaser(!), av ungefär samma typ som har trendat inom inredning och lifestyle under de senaste åren.

Segovia Alcázar torn
Ett äkta törnrosaslott, komplett med tinnar och torn.

Från slottet vandrar vi längs smala gator och gränder genom den historiska stadskärnan. De flesta av husfasaderna är dekorerade med olika geometriska mönster eller figurer som drakar och människohuvuden. Detta kallas för esgrafiado, från prefixet ex- samt grafio, att skriva, och anses vara typiskt för Segovias arkitektur. Vissa fasader har även ett slags cirklar med svarta punkter. Det svarta ska tydligen vara järnmineral och är till för att hålla fukt borta, men det ”fungerar nog inte så bra”, enligt Maricruz.

Flera av husen har små balkonger i smidesjärn. Från en del av dessa hänger det tvättad ull på tork, som är en viktig exportvara. Maricruz berättar att stadens tak har en speciell konstruktion, som vissa besökare reagerar på eftersom det ser ut som att takpannorna ligger upp och ned. Men det har i själva verket som funktion att regn- och smältvatten ska rinna av lättare.

Segovia Alcázar fönster
Vackra fönster i Alcázar-slottet.

Stadskärnan och katedralen

I hjärtat av stadskärnan, intill det judiska kvarteret, ligger Segovias katedral. Den konstruerades mellan 1525 och 1768 och blev därmed en av de sista gotiska katedralerna som byggdes i Europa. Katedralen anses av många vara ett särskilt vackert exempel på sengotisk arkitektur. Därför har den fått smeknamnet Dame of the Cathedrals. Den har orglar i spansk stil, med horisontella pipor, vilket är för att undvika damm inuti. I katedralmuseet finns det målningar av konstnärer som Berruguete, Morales och van Eyck, samt en intressant boksamling som bland annat inkluderar en av de första böcker som trycktes i Spanien.

Segovia gamla stan
Folkliv i den historiska stadskärnan.

Detta är Segovias andra katedral i ordningen. Den första låg på en annan plats och raserades under ett uppror mot Kung Karl V. Istället för att bygga upp originalet igen valde man att bygga helt nytt, med hjälp av det material som inte blev totalt förstört under upproret. Bakom konstruktionen av den nya katedralen stod arkitekterna far och son Hontañón. Pappan, Juan Gil de Hontañon har även byggt katedralen i Salamanca. Därför kallas Segovias katedral ibland för Salamanca-katedralens lillasyster.

Segovia esgrafiado
Många husfasader är dekorerade med så kallad esgrafiado.

Traditionell gastronomi

Klockan tickar och vi har en lunch inbokad på den traditionella restaurangen Mesón de Candido, som ligger vid torget nedanför akvedukten. Restaurangen grundades redan 1786 och drivs idag vidare som ett familjeföretag i fjärde generationen.

En av de rätter vi får prova på är spädgris. Ägaren, Señor Candido, är själv på plats för att skära upp köttet, vilket han gör med en porslinstallrik för att visa hur mört det är. Därefter kastar han tallriken över axeln. Det är tydligen en referens till att någon av hans förfäder en gång tappade tallriken när han skulle göra samma sak. Andra signaturrätter inkluderar bland annat ugnsbakat lamm samt vitlökssoppa.

Segovia esgrafiado fasad
Några olika exempel på esgrafiado.

Efter lunch checkar vi in på vårt hotell, Parador de Segovia, som är beläget en bit utanför stadens centrum. Paradores de Turismo de España är en statligt ägd hotellkedja som grundades på 1920-talet. De flesta av hotellen är inhysta i historiska byggnader, som borgar, slott eller kloster, men Parador de Segovia verkar vara relativt nybyggt.

En märklig efterrätt

När resdammet är avsköljt och väskorna uppackade återvänder vi till stadskärnan för vår avslutande middag på Restaurante El Fogón Sefardí, som specialiserar sig på sefardisk (spansk-judisk) gastronomi. Till maten dricker vi två regionala viner, bland annat ett från Pérez Veros, med DO (Denominación de Origien) Ribera de Duero. Menyn är förvånansvärt veganvänlig jämfört med hur det ofta är i Spanien, och maten är vällagad.

Segovia middag vegan
Vegansk mellanrätt med zucchini och tomat på restaurang El Fogón Sefardi.

Sedan händer något som vi deltagare i gruppen fortfarande kan skratta åt, även så här i efterhand. Till efterrätt blir jag (som är vegan) erbjuden ”frukt” av servitören, som pratar något begränsad engelska. ”Vi har äpplen, mango, druvor och jordgubbar”, förklarar han. ”Ja, det blir bra”, tycker jag och tänker mig att de gör en fruktsallad. ”Vilken sorts frukt vill du ha?”, insisterar servitören. ”Eh, äpple i så fall”, svarar jag konfunderat. Kanske ett ugnsbakat äpple med kanel? Det hade varit gott.

Istället får jag ett grönt granny smith, garanterat importerat. Äpplet är intakt och presenteras på en tallrik, ackompanjerat enbart av en fruktkniv. Jag stirrar. Mina bordsgrannar stirrar (de har fått varsin bit ostkaka med bär). Sedan viker vi oss gemensamt dubbla av skratt, till serveringspersonalens stora förbryllan. Till saken hör att granny smith antagligen är den äppelsort som jag tycker absolut minst om. Det kunde inte köket rå för. Däremot var detta faktiskt den minst fantasifulla veganefterrätt som jag någonsin har blivit serverad. Och DET vill inte säga lite.

Foto: Johanna Bergström

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *