En eftermiddag i Santa Pola, på Costa Blancas sydkust

I fjol besökte jag Costa Blanca för första gången. Huvudanledningen till resan var att ta del av det historiska skådespelet Misteri d’Elx, i staden Elche, som finns med på UNESCO:s lista av världsarv. Kvällen därpå tillbringade vi i den pittoreska lilla staden Altea, som ligger vid kusten strax norr om Benidorm. Sista dagen på vår vistelse begav vi oss till en annan kuststad, nämligen Santa Pola, som är belägen ungefär i linje med Elche knappt 20 kilometer söder om Alicante.

Costa Blanca är känd som en destination för sol och bad. Kustlinjen sträcker sig hela 200 kilometer från norr till söder och är kantad av små städer och byar, där det finns otaliga badstränder, mysiga vikar, hamnar och marinor. Santa Pola är inget undantag. Strax utanför staden ligger dessutom ön Tabarca, som är ett marint naturreservat.

Santa Pola Johanna
Artikelförfattaren blickar ut från den lite blåsiga utsiktspunkten vid Santa Polas fyr. Foto: Trond Andersen

Vi möts upp vid Santa Polas hamn av vår guide José Manuel Blasco Gomez. I stadskärnan kan man bland annat besöka stadens fort, som är från 1500-talet, samt akvariet och det marina museet. Om man inte hellre vill hänga på någon av stränderna förstås. José förklarar att vattnet vid den här delen av kusten av många anses ha helande egenskaper och bland annat kan hjälpa dem som har svårt att gå. Vilket skulle kunna ha att göra med saker som salthalt och temperatur. Dessutom är flera av stränderna långgrunda och alltså ganska tillgängliga även för den som är äldre, rörelsehindrad eller skadad.

Santa Pola paragliding
Det blåsiga vädret bidrar till bra förhållanden för bland annat paragliding.

Vi ger oss istället av med bil till Santa Polas unika saltfält, som befinner sig söderut från staden sett. Här bildas marina salter som är rika på värdefulla mineraler. Salterna skördas varje år omkring juli eller augusti. På de vattentäckta fälten lever bland annat flamingos och olika vadarfåglar, som existerar i ett gynnsamt ekologiskt kretslopp med fiskarna och saltet. Saltfälten har därför förklarats av EU att vara ett IBS, Important Bird and Biodiversity Area. Vi får förklarat för oss att flamingos bara finns på sammanlagt tre ställen i Spanien. Förutom Santa Pola är det även i Málaga samt på ytterligare en plats. José berättar att här vid saltfälten kan man få uppleva riktigt vackra solnedgångar.

Santa Pola La Cofradia
Vår guide, José, till vänster, tillsammans med köksmästaren på restaurang La Cofradía.

Vi lämnar saltfälten, där det också finns ett saltmuseum, och tar sikte på en av Santa Polas utsiktspunkter, som ligger vid ett fyrtorn strax norr om innerstan. Santa Pola är omgivet av stora grönytor och orörd natur, där det även finns flera fina leder för cykling, vandring och löpning. Här anordnas dessutom ett halvmarathon i januari varje år, vilket rankas som ett av de bättre i Spanien. Vi parkerar bilen och promenerar sista biten fram till utsiktspunkten. Landskapet omkring oss är torrt och José förklarar att det knappt har regnat alls under de senaste fyra eller fem månaderna.

Santa Pola La Cofradia bläckfisk
En av förrätterna på restaurang La Cofradía, små bläckfiskar.

Ju närmre vi kommer klippkanten och utsiktsplattformen, desto blåsigare blir det och jag tänker för mig själv att kort sommarkjol inte var det allra bästa klädvalet för denna utflykt. Särskilt inte för den som vill ha båda händerna fria för att fotografera. José berättar att den starka vinden är konstant och att den har att göra med temperaturen på luften och hur den skiljer sig över land respektive över hav, vilket resulterar i att luften från havet dras in som en vind mot land. Vinden gör att området har bra förhållanden för till exempel paragliding och, antar jag, surf av olika slag. Ovanför oss kretsar en paraglider med sin färgglada skärm. José förklarar att han har testat paragliding och att det ”inte är så farligt som det ser ut”.

Santa Pola La Cofradia fisk
Friterad fisk som serveras med lime att droppa över.

Det har blivit dags för lunch och vi återvänder till centrala Santa Pola, där vi har ett bord reserverat på restaurangen La Cofradía. Santa Pola är en av de viktigare spanska fiskehamnarna vid medelhavskusten. Här hålls varje dag marknad med de lokala fiskarnas fångst. Dessutom har fisk från Santa Pola en speciell kvalitetsmärkning, Peix de Santa Pola, som garanterar dess ursprung och hantering.

José verkar vara något av en finsmakare samt även en skicklig kock. Han berättar att han gärna tillagar fisk tillsammans med pepparfrukten nora, som är vanligt förekommande i Spanien. Noran används ofta torkad och pulvriserad. Den torkas traditionellt utomhus på en sanddyn och har en unik aromatisk smak som är sötaktig och inte alltför kryddstark. Om man tillagar den med ris ger den även riset en ljust brun färg, på samma sätt som gurkmeja färgar det gult.

Santa Pola La Cofradia calamares
Friterade calamares, ytterligare en förrätt.

Ris är en stapelvara i provinsen Valencia, där Costa Blanca är en del. Det tillagas på flera olika sätt, till exempel som klassisk paella, och äts gärna till lunch, för att man ska slippa smälta den lite tyngre måltiden över natten. José lyfter bland annat fram rätten arroz con costra (costra betyder ungefär skorpa, engelskans ’crust’), som görs i en panna med ris och vispat ägg samt till exempel korv eller annat kött, tomater och olja. Traditionellt sett ställer man pannan i askan för att tillaga rätten. ”Min bästa väns mamma är en duktig och passionerad kock. Hon lagar gärna mat över öppen eld och har även en speciell örtsallad som hon gör med olivolja, lök och vinäger, som är helt fantastisk”, förklarar José entusiastiskt.

Santa Pola La Cofradia förrätter
Ett inbjudande förrättsbord med kroketter och diverse andra smårätter.

Vi tar plats i restaurangen. Medan vi väntar på att beställa bjuds vi på rostat bröd med aioli och tomat. ”I Santa Pola äter vi gärna aioli även till paella. Den [aiolin] ska gå att vända upp och ned på utan att det droppar, då är den ordentligt vispad”, säger José.

Under tiden börjar serveringspersonalen bära in fat med förrätter, bland annat kroketter, små bläckfiskar samt friterade calamares och fiskar, som José tipsar om att droppa lite lime över för att förhöja smaken. Dessutom får vi prova på fisksoppan caldero, som påminner om bouillabaisse, och därför tydligen är en favorit hos många franska besökare.

Santa Pola La Cofradia paella
Huvudrätten var en vackert presenterad paella.

Huvudrätten består föga förvånande av just en paella. Den var inte vegansk så jag provsmakade inte men José är inte jättenöjd. Han ger den 6,3 av 10 möjliga, och menar på att riset inte smakar som om det kom från Valencia.

I mitten av bordet står en skål med blandsallad och jag lägger för mig en portion på min tallrik. Så gör man tydligen inte bland lokalbefolkningen. Istället äter alla från samma tallrik som står kvar mitt på bordet, vilket är ett tecken på förtroende och gemenskap. Att lägga för sig på en egen tallrik tyder istället på avståndstagande och kan upplevas som lite snobbigt. Allt detta enligt José.

Santa Pola La Cofradia dessert
Smakprov på lokal dessert. Lägg märke till texten på tallriken, som är en ursprungsmärkning för fisk från Santa Pola.

Paellan är uppäten och som avslutning på måltiden får vi ett smakprov på  olika lokala efterrätter, bland annat en liten paj med ett tjockt lager av mandelmaräng. Även denna får ett medelbetyg av José, som hävdar att mandelbitarna i mjölet är för stora.

Vi tar ett varmt farväl av José och styr kosan tillbaka till Elche, där vårt hotell ligger. På vägen har vi dock övertalat chauffören om att göra ett kort stopp för att bada lite. Chauffören skakar uppgivet på huvudet och pekar på sitt armbandsur, som en hint om att vi kommer att få skynda oss på om inte jag ska missa mitt flyg samma kväll.

Santa Pola La Cofradia mandelmaräng
Efterrättspaj med maräng på mandel.

Framme vid stranden har vi exakt tio minuter på oss för själva badandet. Precis som vid utsiktspunkten blåser det kraftigt och flaggorna indikerar att man helst bör hålla sig på stranden. Det har jag ingen tanke på eftersom jag har hört att det ska vara ovanligt varmt i vattnet i detta område. Vilket det också visar sig vara, stormen till trots. Däremot gör de höga vågorna att det är svårt att hålla sig upprätt och min goda intention om att inte blöta ned håret går förlorad efter bara någon minut. Bikinitoppen får jag hålla på plats med händerna. Men vilken härlig vattentemperatur, det var det absolut värt, tänker jag när vi raskt återvänder till bilen. Håret har trasslat till sig i ett lagom beach-rufs, hyn är solvarm samt täckt av ett tunt lager med salt och jag har oanade mängder sand i mina sandaler.

Precis som det ska vara under en somrig dag vid Spaniens medelhavskust.

Foto, där inget annat anges: Johanna Bergström

2 reaktioner till “En eftermiddag i Santa Pola, på Costa Blancas sydkust”

  1. Shit va mycket mat haha. Jag fastnade i första stycket, vid Benidorm, det är ett ställe jag skulle vilja besöka bara för att se om det är så där charterturistigt som det beskrivs i den brittiska komediserien med samma namn. Jag är så fascinerad av charterlivet, och min mormor – helfrälst, minst fyra gånger per år, helst till samma ställe. Varit i Benidorm också?

    1. Haha, ja det blir ju lätt en hel del mat i Spanien. Jag har inte varit i Benidorm men en vän/branschkollega var där i fjol. Jag får en känsla av att de försöker höja dess (Benidorms) status, så att det gör lite samma resa som Mallorca på sikt. Har själv aldrig varit på charter, så är väl också fascinerad, fast lite på håll.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *